I går den 30 augusti kommenterade Ingrid Enkvist på ”Under strecket” i SvD kunskapsförfallet på våra universitet och lärosäten. Flera författare och debattörer har tagit upp liknande frågor – inte minst i samband med debatten om de nya styrsystem som nu införs (New Public Management NPM).
Det kan tyckas att detta är en intern fråga för universiteten och utbildningsväsendet. Jag vill i denna blogg påpeka att frågan i högsta grad rör oss alla, och att dagens universitetspolitik utsätter oss medborgare för stora risker och stor olägenhet. Jag skall använda tre reportage i TV under den senaste veckan som exempel.
Det första reportaget kom i Uppdrag granskning och handlade om dödens väg E4 som efter förbättringen av asfaltbeläggningen förvandlades till en halkbana. Det andra redovisades i Debatt och handlade om inspektionen och nedläggningen av Lundsbergs internatskola och det tredje heter ”Arga doktorn” och handlade om Jessika som hade fått stroke och inte blivit rätt behandlad av sjukhusen så att hennes stroke hade kunnat förebyggas.
I alla tre fallen handlade reportagen och kommentarerna uteslutande om administrativa åtgärder och möjliga felhandlingar när det gällde dessa. Inte en enda kommentar handlade om det som jag tycker är helt uppenbart – nämligen att det finns en bristande och ofullständig kunskap om de frågor som man, NCC, skolinspektionen och vården, borde ha vetat något om.
När det gällde dödens väg ondgjorde man sig i reportaget över att ett varningsmail slarvats bort, att samma företag som gjort beläggningen också skulle inspektera den, att det saknades inspektionsrapporter etc. När det gällde skolinspektionens beslut så konstaterades det att skolinspektionen gjort en inspektion sent på våren och att ledningen ”lovat” att sådana händelser inte skulle upprepas. Men sakfrågan är att inspektionen då inte upptäckte några risker.
När det gällde den strokedrabbade kvinnan så fokuserade reportaget på att man i de vårdenheter hon besökte innan sin stroke – det sista gjordes dagen innan – ”borde” förstått att det var fara på färde. Också här förirrade man sig in i administrativa detaljer om vem som kunde ha handlat ”fel”. Ingen noterade den kunskapsbrist som uppenbarligen var utbredd.
I debatterna och reportagen utgår man således från att man någonstans har tillräcklig kunskap om själva sakfrågan och att det bara är det administrativa handlandet och ansvarstagandet som felat. Inte i något av reportagen pekades på att det kanske finns en generell kunskapsbrist – just när det gäller inspektion, tillsyn och diagnostik, som borde täckas. Inte i något fall konstaterades att det egentligen borde vara kunskapsfrågan om den samhandling som hade behövts som behövde belysas – inte det administrativa förfarandet. Det låter som om det administrativa systemet skulle kunna ersätta det mänskliga samordningsbehovet.
Jag menar att Trafikverket, NCC, sjukvården och Skolinspektionen i dessa fall inte kan anklagas för bristande kompetens eller administrativ släpphänthet.
Jag menar att de kan anklagas för att inte erkänna sin egen kunskapsbrist och för att de inte omedelbart och raskt satt igång aktiviteter för att täcka den.
Frågorna är komplexa och svåra. Universitet och högskolor borde därför ha engagerats – bums. Men läser man Inger Enkvists understreckare så förstår man hur orealistiskt detta är. Det finns inte en chans att det skulle vara möjligt så som dessa institutioner fungerar i dag. De kan därför inte erbjuda samhället den kunskap samhället behöver.
Frågorna kring de tre fallen är förstås kortsiktiga men alla behöver en gedigen kunskapsbas för att kunna bearbetas. Universitetsväsendet har inte förmått producera denna kunskapsbas. Därför lever vi farligt. Blixthalka på nylagda vägar får inte inträffa. Kvinnor som söker vård för huvudvärk får inte avvisas dagen innan de får stroke. Skolor får inte stängas och läggas ner för att ”ledningen” inte hållit sitt löfte när inspektionen borde ha haft all information som behövts för att åtgärda saken redan innan någon elev blev drabbad. Vad är det då för kunskap man inte haft?
NCC hade åtagit sig att inspektera vägen två gånger i veckan. Man hävdar att man gjort det. Men en engelsman som var kunnig om däck, eftersom han arbetade för Saab Scania, upptäckte risken inifrån bilen dagarna direkt efter asfalteringen och skrev ett mail om det. Trots att NCC gjorde regelrätta inspektioner och hade åkt på vägen direkt efter asfalteringen kunde de inte på samma sätt som engelsmannen upptäcka risken. Sådana inspektörer kan vi väl inte ha. Bristen kan drabba oss alla.
Experter konstaterade i efterhand att kvinnan som sökte vård hade alla symptom som enligt handboken borde föranlett en mer noggrann undersökning. Men de som undersökte henne i primärvården och på lasarettet hade missat detta. De hade missat det så grundligt att de inte ens korrekt hade noterat symptomen och förhållandena i journalen. Journalen gav intrycket att hon hade blivit föredömligt behandlad.
Jag tror att alla inblandade handlade i god tro och efter bästa förstånd, men att det är något som brister i den allmänna förståelsen av förspelet till en stroke – mer än de faktorer som noterats av arga doktorn och som tydligen negligerats i vården. Det fattas något. Sådana otillräckliga direktiv och riktlinjer och sådan bristande allmänkunskap om viktiga frågor i vårdarbetet kan vi inte ha. Bristen kan drabba oss alla.
Om Trafikverket snabbt hade fattat faran med blixthalka så hade man satt ut varningstrianglar och kanske stängt av vägen. Det hade inte spelat någon roll för bedömningen av själva risken hur många dödsolyckor som inträffat – även om varje olycka i sig är tragisk. Bedömningen av vägen som livsfarlig måste naturligtvis fattas på helt andra grunder.
Men så tycks inte skolinspektionen resonera. De har inspekterat Lundsberg och ansett förhållandena godtagbara – annars hade de redan i våras stängt skolan. Att det sedan kommer ett våldsbrott efter inspektionen tyder för mig bara på att skolinspektionen inte gjort sitt jobb korrekt. De har inte förstått varken vad man måste uppmärksamma eller vilka åtgärder som då skulle kunna vara lämpliga för att minska eventuella risker för fortsatt mobbing. Trots deras inspektion blev en elev skadad. Vi har således en skolinspektion som inte förstår vad de gör och vad de skall inspektera. Bristen kan drabba våra barn nästa gång.
Ingen av de berörda behandlar således det som hänt som ett kunskapsproblem. Därför sitter universitets- och lärosätena säkert i sadeln. Ingen konfronterar dem med deras dåliga utbildning, med deras dåliga forskning eller med deras dåliga spridning av sina forskningsresultat.
Institutionerna är som dinosaurier. De har varken möjlighet eller flexibilitet att rycka in när det behövs. Vi medborgare är de som drabbas.
Det skall till en doktorand från Florens i Italien för att beskriva Lundbergs internatskola på ett sätt som är begripligt om man vill inspektera denna skola. Detta är vad skolinspektionen borde ha kunnat. Vad denne skriver skulle vem som helst av oss kunna skriva utifrån egna erfarenheter. Det är varken svårt eller komplicerat. Men det är ett vardagskunnande kräver en del arbete att formulera och det kräver kanske av läsare och myndigheter en helt ny syn på vad det är för kunskap som lyfts fram.
Artikeln från Florens går numera inte att få tag på. Men om du sätter dig med några andra och gemensamt funderar över problemen – vad kommer ni då fram till skulle behövas för ny kunskap om de aktuella fenomenen för att ingripa konstruktivt och hur skulle sådan kunskap kunna genereras?
Denna text kan laddas ner som pdf här
https://menvart.se/Filerpdf/2013-bloggar/Blogg1308261.pdf
Referenser
Enkvist I (2013): Moralisk förvirring på universiteten. SvD 2013-08-29
https://www.svd.se/moralisk-forvirring-pa-universiteten