Rubriken har jag lånat från ett inlägg av Göran Greider i Aftonbladet 19.12.2011. Utropet var föranlett av publiceringen av Franz de Waals bok Empati. Boken lyfter fram en sedan upplysningstiden förträngd och osynliggjord dimension av vårt mänskliga liv.
Jag menar att Göran Greider har rätt. Vetskapen om denna dimension – om man gitter att ta den på allvar – kullkastar stora delar av de nyliberala doktrinerna såväl som grunderna för de nationalekonomiska föreställningar som nu existerar. Det är stora ord. Självklart gör många motstånd och håller trots allt kvar i det nya som nu är det gamla. Så här skriver Göran Greider:
Jag tror att vi lever i slutet av den eran – jag tror det är viktigt att säga just det. Vi måste ropa ut det högt – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.
Vad han inte samtidigt påpekar är att den nya syn på människan som nu växer fram ur naturvetenskapen, och som beskrivs i Franz de Waals bok, går på tvärs mot de flesta av de populära doktriner och ideologier som växt fram sedan upplysningstiden. Vi står därför inför en period av förvirring och kaos då vi inte vet vad vi skall tro på.
Vad är det då för märkligt som de Waal visar på och som Greider är så entusiastisk över? Jag har kallat denna dimension för människans förmåga att se sig själv i den andre. Det är denna unika egenskap och förmåga som gjort människan till en så framgångsrik samarbetsvarelese att hon kunnat dominera jorden.
Franz de Waal konstaterar att våra sinnen inte är så begränsade av naturlagarna som man trodde under upplysningstiden. Vi har spegelneuroner. Dessa gör att vi kan se oss själva i andra. De gör att vi på avstånd och närmast omedelbart kan kopiera andras handlande och känna vad de känner. Detta sker omedvetet. Vi kan därför drabbas av känslor som egentligen inte tillhör oss själva, utan som så att säga kommer från andra individer i systemet. De är så verkliga att vi kan förväxla dom med våra egna. Detta strider mot de ”gamla” naturvetenskapliga lagarna.
Frustration, upprördhet över orättvisor, ilska över kränkningar etc. är sådana känslor som genom denna unika förmåga kan överföras mellan oss. Franz de Waal konstaterar att denna förmåga är ett mycket djupt och komplext fenomen, som människan genom evolutionen har utvecklat till fulländning. Med hjälp av denna förmåga överglänser människan alla andra djurarter.
Förmågan erbjuder oss människor en nästan omedelbar överföring av en känslomässig identifikation på avstånd. När lindansaren missar med foten känner man som åskådare bokstavligen hans oro i hela kroppen. Det är denna insikt om andras situation och tänkbara framtid som ingår i det mänskliga ”flockbeteendet”.
När vi nu organiserar våra samhällen och försöker ”skapa samarbete” tappar vi bort och lägger denna unika förmåga i träda. Detta är mot vår natur. Vi blir därför frustrerade och olyckliga. Gnäller och skäller och tycker allt är kass. Världen är upp och ner. Vi kommer inte att stå ut i längden. Kaoset väntar.
Därför kan Göran Greider sannerligen utropa ”Hej då, nyliberalismen!”. Men Göran Greider ger oss också ett visdomsord på slutet.
Det betyder inte att jag tror att det i slutänden är nya idéer som kan besegra nyliberalismen. Bristen på idéer har aldrig varit huvudproblemet … Frågan om hur nyliberalismen skall besegras är i första hand inte ideologisk fråga – utan en organisatorisk.
Hur skulle en ökad empatisk förmåga kunna påverka samarbetet i din verksamhet?
Referenser
Greider G (2011): Hej då, nyliberalismen. Stockholm: Aftonbladet 20 dec 2011
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Onj3BE/hej-da-nyliberalismen
de Wahl F (2009): Empatins tidsålder. Stockholm: Karneval.
Wennberg B-Å (2013) Att se sig själv i den andre – om intersubjektiv motivation. Degerfors: Samarbetsdynamik AB
https://naetverkssamhaellet.se/Filerpdf/Bloggar/Bloggar2013/nyempati.pdf