Vi, jag och Monica Hane, har under hela vårt arbetsliv ägnat oss åt interaktiva processer mellan människor. Vi är förbluffade över att en så enorm insats läggs på teknisk utveckling när förståelsen för de interaktiva processerna, exempelvis konflikter och krigshandlingar, är mycket mer livsavgörande för mänskligheten än bättre teknik. Konsekvenserna av interaktiva processer känner vi alla till, men själva processen som leder till de observerbara konsekvenserna är ofta obekant och osynlig medan den pågår.
Ett skäl till att det är på detta vis är att interaktiva processer inte är tillräckligt behandlade i forskningen och därför vanligen inte pratbara. Ett annat skäl är att de konsekvenser man observerar hänförs till individuella karaktärsdrag och kunskaper. Man talar således gärna om ”ledarskap” utan att egentligen förstå vad det är för interaktiva processer som man då refererar till.
Vi har som ambition att sätta namn på de interaktiva fenomenen. Därför handlar denna blogg om ett begrepp – ”samtidig utveckling” – som vi ser som användbart för förståelsen av dessa. Jag tar som vanligt utgångspunkt i en konkret, aktuell och praktisk fråga – Vinnovas nya skrift ”Idékatalog för sociala innovationer för äldre”. Det sociala fenomen man beskriver i denna skrift är just vad forskarna Franz de Waal och Michael Tomsello i sina böcker ”Empatins tidsålder” respektive ”Därför samarbetar vi” kallar ”samtidig utveckling”.
Men att det handlar om detta sociala fenomen framgår inte alls av Vinnovas skrift. Den har en helt annan inriktning som närmast blir kränkande för oss äldre. Skriften utger sig istället för att ge exempel på sociala innovationer och socialt entreprenörskap. Enligt Vinnova skall dessa syfta till att öka vårt välbefinnande genom att identifiera och möta våra sociala behov. Idékatalogen skall ge aktuella kommuner och äldrevårdsutförare exempel på sociala innovationer som kan implementeras i större skala och spridas i Sverige.
Vad är det då man tycker skall ”ordnas” för oss äldre.
• Möten som motverkar ensamhet
• Nätverk med andra äldre
• Stickning?
• Samvaro med sina barnbarn
• Hjälp med vardagssysslor
• Umgänge med ungdomar
• Hemlikt boende
• Animerad film
• Livsstilsmagasin
Några innovationer är detta väl inte. Det mesta skulle jag kunna räkna upp alldeles själv. Tron på behovet av en sådan idékatalog uppfattar jag som en grov underskattning av kommunernas och äldrevårdsanordnarnas fantasi och kunnighet. Inte behöver de en sådan katalog. Det mesta som står där har de säkert diskuterat i åratal.
Jag är inte heller säker på att jag, när jag om några år hamnar på äldrevården, skulle uppskatta att någon annan ordnar möten, nätverk, stickningskurser, samvaro med ungdomar mm för mig. Allt är förstås alldeles utmärkta aktiviteter – om jag själv ges möjlighet att ta initiativ till just de aktiviteter som just jag uppskattar. Det är också möjligt att just jag skulle se andra alternativa aktiviteter som mer möjliga och intressanta.
Listan ovan visar att idékatalogen gör misstaget att fokusera på konsekvensen av en interaktiv process istället för själva processen. Man tror att det är den ”idé”, om vad vi äldre kan glädja oss åt i äldrevården som växt fram i de olika försöken, som är det viktiga. Detta misstag gör att den påkostade broschyr som skickats ut som forskningens svar på denna viktiga samhällsfråga blir kränkande, trivial, bortkastad och meningslös.
I mina tidigare bloggar har jag beskrivit skillnaden mellan praxis och poiesis. När en handling är ”praxis” så genomförs den för sin egen skull. Meningen och glädjen ligger i själva handlingen. När en handling är ”poiesis” så utförs den för att uppnå ett mål, fylla ett syfte eller möta ett behov. Meningen och glädjen ligger i det man uppnår – inte i aktiviteten som sådan. Meningen och glädjen i praxis ”dödas” om man försöker belöna eller styra fram handlingen. Stickning kan alltså vara kul, men inte om jag utifrån ”stimuleras” att delta. Idékatalogen illustrerar denna förväxling av praxis och poiesis.
Hur uppstår då de goda effekterna som beskrivs i katalogen? Dessa kan förklaras med ”samtidig utveckling”. Samtidig utveckling är en praxis. Den har en mening och en glädje när den pågår. Det som gör den svår att upptäcka är att den är en interaktiv process. Den uppstår mellan människor när de som deltar gemensamt och samtidigt utvecklas genom den och gläds av att delta i den. Alla berättelserna i idékatalogen beskriver en sådan samtidig utvecklingsprocess. Det är inte målet för aktiviteterna – eller vad de leder fram till – som spelar roll utan att man funnit något som är kul och utvecklande att göra tillsammans.
En viktig förutsättning för samtidig utveckling är det som Tomasello kallar mutualism – det vill säga ömsesidigheten. Man är så att säga på samma plan. Ingen lär ut något till den andre utan bägge använder det interaktiva samspelet till att upptäcka och utforska nya saker. Ungdomar kommer inte till äldrevården för att glädja de äldre utan för att samvaron innebär en glädje också för dem.
I poiesis söker man sig till det redan bekanta – det man vet om och skulle kunna åstadkomma. Man lär sig sticka. Det vet man ju vad det är. Det tjusiga med praxis är att man ger sig in i det obekanta, det nya och det ännu outforskade. Det man aldrig tidigare gjort eller ens tänkt sig att göra. Det förhållandet att man gör det tillsammans skapar den trygghet som annars skulle göra osäkerheten alltför obehaglig och skrämmande. Samtidig utveckling så som den beskrivs i katalogen är ett tryggt och ”utforskande partnerskap” som har denna kvalitet. Läser man berättelserna i katalogen förstår man att det är just detta som hänt och det är just detta som gör att de äldre mår bra.
Denna text kan laddas ner här:
https://menvart.se/Filerpdf/2012-bloggar/Blogg1202241.pdf
Referenser
Tomasello M (2011): Därför samarbetar vi. Göteborg: Daidalos.
Vinnova (2012): Idékatalog – sociala innovationer för äldre.
https://www.vinnova.se/publikationer/idekatalog—sociala-innovationer-for-aldre/
de Wahl F (2009): Empatins tidsålder. Stockholm: Karneval.