Det kan verka förvånande att kunskaper och erfarenheter om tjänsters värde och möjligheterna att skapa synergier fallit glömska. Tankarna har ju ändå fördjupats och behandlats både av forskning och konsulter ända sedan 1975. Mitt bibliotek är fyllt av böcker och artiklar som visar på möjligheten av en annan ordning.
I en stor artikel i DN 17 januari i år konstaterar dessutom Mats Alvesson att sjukvårdens kris är skapad av organisation och ledning. Visserligen är förstås syftet att Alvesson därmed skall få ökade anslag och en större prestige. Men i kritiken har han rätt. Här borde ”någon” reagera. Varför väcker kritiken inte större uppmärksamhet?
I möten med olika affärsrådgivare, konsulter och politiker har vi kunnat konstatera att de är fast i en varudominerad logik. De verkar vara totalt omedvetna om de nya möjligheter och den potential för samhället som en synergi i samhandlandet kan erbjuda och som nu i närmare femtio år har demonstrerats.
Det beror förstås inte på att de vi talat med är dumma och okunniga utan på något helt annat. Det verkar bero på att kommunikationen är låst av en bestämd tankestil som nu måste brytas. Innan dess måste emellertid fenomenet ”samhandlande” upptäckas och identifieras av de som deltar i detta.
Mikrobiologen och läkaren Ludwig Fleck som refereras av Mats Rosengren använder sig inte som Johan Asplund av begreppet tankefigur utan av begreppet tankestil. Med tankestil menar han en riktad varseblivning med en utifrån denna varseblivning motsvarande tankemässig och saklig bearbetning av det varseblivna.
Fleck konstaterar exempelvis att en person som ser något i ett mikroskop inte kan se allt som där finns att se. Vederbörande ser vad man lärt sig se. Så är det också med samhandlandet. Man ser och tolkar handlandet utifrån föreställningen att det skall (eller misslyckas med att) utmynna i en bestämd konsekvens (en produkt).
Men samhandlandet är också ett socialt fenomen som skapas av människor. Det är detta faktiska fenomen som först måste förstås och utforskas innan man kan konstatera hur man själv (och andra) kan bidra till att det oönskade kan förhindras och det önskade uppstår.
För att se alla aspekter av samhandlandet måste man enligt Asplunds resonemang om tankefigurer kunna uppfatta samhandlandet som en fixeringsbild. Fastnar man i ett enda perspektiv så följer enligt Fleck att man som person bara ser det man lärt sig skall finnas där och inte allt som faktiskt finns där. I samtalet kommer man då att sortera bort det som man enligt sin varseblivning ser som irrelevant. Man kommer att lägga tonvikt på sådana resonemang som uppfattas som stilenliga resultat av den tankestil som existerar i de sammanhang – de samtal – i vilka man själv deltar
Redan i inledningen av ett sådant samtal skapas den form som leder till hur samtalet fullföljs. Meningen med samtalet formas redan när det börjar och avlutas som ett resultat av den tankestil det är fångat i. Om deltagarna i samtalet fastnar i endast enav figurerna så blir samtalet ensidigt och analysen missvisande. I dag verkar den varudominanta logiken vara den enda aspekt som uppfattas.
Det behövs inga tekniska hjälpmedel som exempelvis ett mikroskop för att studera samhandlingar. Livet självt är en samhandling. Vi kan inte undvika att medverka i samhandlingar. Varje minut och varje dag deltar vi i dem.
Det ovanliga med en analys av samhandlingar är att vi alltid måste se dem ”inifrån”. Vi kan inte som när vi studerar naturen se samhandlingen utifrån. Vi är alltid deltagare och vi måste alltid beskriva samhandlingen inifrån vårt eget perspektiv. Även om vi anstränger oss att vara objektiva kan vi heller aldrig vara det. Vi måste alltid, när vi försöker beskriva samhandlingar, ta egen ställning till vad vi är med om och vad det betyder för just oss.
Problemet med att analysera och förstå den aktuella samhandlingen är att när man medverkar i den varsebli olika varianter av den, stanna upp och ge sig tid att förstå och analysera den. Men framför allt hjälpa till att göra det möjligt att för de andra deltagarna beskriva den, samtala om den, göra också dem bekanta med den och känna igen den.
Jag vill nu göra ett påstående som jag inte har belägg för i litteraturen. Jag gör påståendet utifrån min egen erfarenhet av att medverka som deltagare och handledare i aktiviteter som syftar till att beskriva samhandlingar som uppstår i gruppdynamiska skeenden och i organisationsutveckling. Jag påstår att varje uttalande under en pågående samhandling är färgad av hur den som gör uttalandet varseblir, uppfattar och tolkar den samhandling denne medverkar i.
Om någon deltagare någorlunda rätt kan identifiera detta ställningstagande om vad man medverkar i och klargöra dess betydelse och dess tänkbara konsekvenser, både för personen själv och för de som deltar i samhandlingen, så kan ett sådant påpekande göra att samtalet – och därmed också agerandet – ändrar riktning. Ett sätt som läsaren kan använda för att forma sig en egen uppfattning om detta påstående är att se på programmet ”Sverige möts” som sändes den 26 februari på SVT1. Länken finns i slutet av texten.
Debatten leds av Belinda Olsson och är ett exempel på en samhandling i vilken olika aktörer enligt programbeskrivningen skall ge sin syn på uppkomsten och bakgrunden till upplopp, segregation och otrygghet i samhället. Jag vill först påpeka att den som sitter i TV-soffan är medskapare av samtalet även om det sänds på Play. Deltagarna i samtalet är ju väl medvetna om att de i alla sina uttalanden inte bara riktar sig till varandra utan också till alla de som ser på programmet.
Den uppgift som indirekt formulerats för samhandlandet är att göra dig som tittare klokare på vad som pågår. Frågan är alltså om du som tittare och medaktör genom den samhandling som deltagarna bidrar till får en större förståelse och kunskap om vad programmet säger sig vilja belysa – upplopp, segregation och otrygghet i utsatta områden. Om så inte är fallet – hur skulle samhandlandet då sett ut?
För min del så ser jag upptakten och anslaget som en aspekt av en speciell tankestil. Frågan formuleras enligt denna som vilka åtgärder som samhället skall vidta för att upplopp och segregation skall undvikas och otryggheten minskas. Tankestilen är vertikal och bygger på Gesellschaft.
Det är överheten som adresseras. Som åskådare i TV-soffan skall jag ”fås att” acceptera och förorda den ena eller andra strategin som presenteras av de olika deltagarna. Deltagarna argumenterar därför mot varandra. De ser varandra som motståndare.
Om de istället hade fokuserat på att de i partnerskap tillsammans och genom att använda varandras respektive erfarenheter och kunskaper om fenomenet skulle försöka göra tittarna mer införstådda med hur de aktuella samhandlingarna kunde uppstå och därmed vad som en konsekvens av detta skulle behöva vara aktuella åtgärder. Hur skulle då samtalet ha varit?
I slutet av programmet blir demonstrationen av ”fiendskap” – i motsats till partnerskap – tydlig genom att journalisten Joakim Lamott framträder i skyddsväst – och menar att man måste sätta ”hårt mot hårt” medan andra menar att detta bara gör ont värre. Argumenten återupprepas på slutet om och om igen.
Denna text kan laddas ner som pdf här:
https://menvart.se/Filerpdf/2020-bloggar/Blogg2003194.pdf
Referenser
Alvesson M och Cizinsky S (2020): Sjukvårdens kris är skapad av organisation och ledning. DN Debatt. fredag 17 januari 2020.
https://www.dn.se/debatt/sjukvardens-kris-ar-skapad-av-organisation-och-ledning/ eller https://naetverkssamhaellet.se/Filerpdf/Bloggar/Bloggar2020/DNAlvessonb.pdf
Rosengren M (2002): Doxologi – en essä om kunskap. Skive: Rhetor Förlag.
SVT – Sverige möts.https://www.svtplay.se/video/25469215/sverige-mots-direkt/sverige-mots-direkt-26-feb-02-00