Potentialen i ett gemenskapande handlande såg vi demonstrerad i Islands och Wales segrar i fotbollsmatcherna i EM 2016. Det var inte bara 11 man på planen som, genom att vara duktiga på detta handlande, formade resultatet. Det var också reserverna på bänken, lagledarna och friskvårdsteamet. Ja även publiken på läktarna och i stort sett hela Wales och det isländska folket.
Visst hade lagen en spelidé och en organisation, men man hade också något mer, som det andra laget inte hade i lika hög grad. Det mest fantastiska med vinsten är att spelarna visserligen är individuellt mycket kunniga men vanligen inte alls spelar samman. De kommer från klubbar i hela världen.
Man skulle kunna likna bragden med att vi i Sverige, om vi blev angripna, kunde vända oss till vännerna i Norden och Baltikum, förena våra krafter med dem, bara för att det just då behövs. Om vi kunde lita på att detta skulle lyckas så skulle vi inte behöva en färdig och inövad organisation som Nato att träda in i. Vi skulle trots avsaknaden av detta, kunna bli kraftfulla tillsammans genom att vi, var och en, var duktiga var för sig. Det skulle emellertid krävas att var och en inblandad aktör redan från början var införstådd med hur denne skulle handla för att ett produktivt interaktivt mönster – ett ändamålsenligt kollektivt handlande – snabbt skulle kunna uppstå mellan alla aktörerna.
Det skulle för övrigt vara till stor glädje på nästan alla områden om man hade tillgång till en sådan kunnighet då vår värld nu blir allt mer komplex och fragmenterad och de stora organisationerna därmed snabbt blir föråldrade. Denna blogg handlar därför om att intressera fler för att gemensamt klargöra vad denna nya kunnighet om det interaktiva handlandet är och hur den skulle kunna preciseras, fångas upp, förstås och utvecklas.
Jag ”servar” genom ett första inlägg. Alltså. Människan är ett samhällsdjur. Det betyder att hon som andra samhällsdjur, exempelvis bin, fiskar, fåglar, myror, termiter och gräshoppor, kan agera i flock. När var och en i flocken agerar på sitt sätt så får det inverkan på varje annan aktörs möjliga agerande i flocken. Hur inflytelserik denna inverkan på varandra blir bestäms av hur långt som kommunikationen mellan aktörerna når och hur de berörda aktörerna tolkar det som görs. När varje aktör uppfattar vad varje annan aktör gör så uppstår ett flockbeteende – ett interaktivt mönster.
Nu är människan inte enbart ett samhällsdjur. Hon är något mera. Hon kan gemensamt och medvetet forma det interaktiva handlandet till något bestämt. Men skillnaden mot andra samhällsdjur är större än så. När det kända och etablerade interaktiva mönstret inte fungerar och människor ser att det leder fel så kan hon de tillsammans med varandra skapa ett nytt mönster.
Det interaktiva handlandet är en fundamental aspekt av människosläktets natur. Varje individ är född med förmågan att delta i det – även om förmågan också måste övas för att utvecklas. Det interaktiva handlandet kan därför inte utsläckas. Det kommer inifrån. Det kan inte kontrolleras med byråkratiska strukturer, formella kontrakt, bestraffningar, hot eller auktoriteter. Varje aktör måste ha en individuell teknik och skicklighet för att man gemensamt skall kunna göra det som behöver bli gjort, men det räcker inte. Det är heller inte tillräckligt att aktörerna har personliga egenskaper som moral, mod, entusiasm och engagemang. Förstår man inte vad som är bra att göra för samhället kan dessa egenskaper inte bidra till det gemensamma bästa. De kan till och med leda till terrorism.
Människan har, till skillnad från andra samhällsdjur, som använder sig av läten, lukter, gester etc., ett särskilt och mer artikulerat och medvetet sätt att kommunicera. Människan har en ”röst” och ett ”språk”. Det är genom detta som hon kan ge andras agerande en mening och därmed gissa sig till hur de kan komma att agera i framtiden. Det är denna förmåga att använda språket som gör det möjligt för henne att tillsammans med andra skapa nya mönster. När människan uttrycker sig, är detta således inte bara en enkel och direkt reaktion på egna känslor och förhållanden i omvärlden. Samma uttryck är också ett budskap till ”de andra”, som riktar sig mot något som individen menar skulle kunna eller måste bli till i det fortsatta samarbetet. Det är dessa signaler som vanligen blir ohörda då de aktiverar en obesvarad fråga.
Frågan låter så här: Kan människan tillåtas vara autonom och självständig och själv forma ett samhälle eller måste hon behärskas och styras av någon överordnad makt för att det goda gemensamma samhället skall uppstå, bli produktivt och bestå? Måste inte ”någon” som vet hur det ”borde vara” få bestämma över alla och begränsa friheten så att aktörerna ”tvingas” att samarbeta? Är det därför inte så att människan måste kontrolleras och bestraffas för att göra ”rätt”?
Då denna fråga varit aktuellt under flera tusen år vet vi numera en hel del om den. Erfarenheten visar att styrande och kontrollerande åtgärder visserligen eliminerar både aktörernas möjligheter och motivation till ett självständigt handlande. Den interaktiva drivkraften försvinner emellertid inte genom detta. Det interaktiva handlandet förlorar istället sin konstruktiva riktning. Handlandet kan då istället vändas till något negativt och destruktivt på grund av att individen förnekats erfarenheter av hur det är att fritt interagera med andra individer och med samhället som sådant. Den därav följande frånvaron av gemenskapande handlingar, kräver med tiden allt mer styrning och kontroll. Ett sådant samhälle blir allt mer perverterat.
Ändå är det nästan uteslutande åtgärder för att styra och kontrollera, som genomförs och rekommenderas, särskilt av de som har makt och inflytande. De hävdar att dessa åtgärder är ”nödvändiga”. Den fråga som då måste ställas till dem är om de tror att människan i grunden är ett samhällsplanerande djur eller om de tror att hon är en egoistisk varelse som bara agerar för sitt eget bästa och struntar i alla andra. Aristoteles och flera tänkare med honom hävdar den förra ståndpunkten medan filosofen Thomas Hobbes, under intryck av det våldsamma och förskräckliga trettioåriga kriget på 1600-talet, kom att hävda den andra.
Både Hobbes och Aristoteles knyter an till en princip för det interaktiva handlandet, som vi känner från kristendomen nämligen; ”allt vad ni vill att människor skall göra er skall ni också göra dem”. Satsen är i kristendomen formulerad som ett budord. Det låter därför som om kravet har bestämts av en högre makt. Detta leder dem, som i likhet med Hobbes förlitar sig på en enväldig härskare, till slutsatsen att människan är syndig och svag och därför måste styras och bestämmas över.
Aristoteles såg det annorlunda. Han såg det principiella påståendet, som redan fanns på hans tid, inte som ett diktat från en Gud, utan som en formulering av vår gemensamma erfarenhet av den mänskliga naturen. Han menade att ett interaktivt handlande syftar till att skapa en gemenskap och därför leder till ett gott samhälle. Det är bara när denna drivkraft förträngs, osynliggörs och inte får utvecklas som det uppstår kaos, lidande och våld. Flera filosofer efter honom, och även nutida författare som exempelvis Yuval Hariri i boken ”Sapiens” och Henry Kissinger i boken ”World Order”, har byggt vidare på samma tankar.
Min uppfattning konkretiserades genom ett projekt jag deltog i, ”Bättre samtal i samhället – om skapande pedagogik” som redovisats i en rapport av Maria Andrén – ”Den gemenskapande handlingen”. Maria arbetade då i en enhet i Västra Götaland som heter Klangfärg. Klangfärg utbildar den personal på olika dagcenter och institutioner, som önskar använda aktiviteter som musik, konst och dans i sin verksamhet. En grundregel för alla de aktiviteter som Klangfärg då demonstrerade var att deltagandet skulle vara fritt och frivilligt, att handledarna aktivt skulle delta i dem på jämställd bas och att utfallet skulle bestämmas av det spontana interaktiva handlandet utan att någon satte normer för vad som skulle bli resultatet.
Därigenom skapades en outtalad överenskommelse om att var och en skulle ges möjlighet att medverka i det interaktiva handlandet som en ”person”, och på det sätt som han eller hon för stunden valde att medverka. Varje nytt initiativ hos en aktör ledde till ett nytt uttryck hos de andra. Uppmärksamheten att skapa tillsammans, istället för att var och en försökte tillfredsställa en auktoritet, gjorde det möjligt för varje deltagare att omedelbart svara på det som hände. Det var viktigt att ingen ”tog över” för att visa hur ”det skulle vara”.
Gestalten – bilden, musiken, dansen – skapas allteftersom aktiviteten pågår. Aktiviteten uppvisade då naturen av det ”äkta” interaktiva handlande som kan uppstå. Tvärtemot vad man kunde tro uppstår inte kaos. Resultatet – bilden, ljudet, dansen etc. – får en sammanhållen gestalt som växer fram ur vars och ens engagemang – precis som fallet är i en fotbollsmatch. Processen, och gestalten som formas, är gruppens egen och ägs av var och en. Aktiviteten skapar en känsla av kontakt och gemenskap. Den visar att strävan efter att skapa något gemensamt, precis som Aristoteles beskriver, är en grundläggande mänsklig egenskap..
Jag anser mig därför kunna påstå, att tvärtemot vad många tror, så finns det en naturlig tendens för autonoma och självständiga människor att forma det interaktiva handlandet till något gemensamt snarare än att låta det utfalla i kaos och konflikter. Men detta ”gemensamma” uppstår inte automatiskt. Förmågan att få det till stånd måste övas och läras. Lyckas man, så behövs inte någon yttre styrning och då upplevs livet friare och lyckligare. Det interaktiva handlandet blir då också mer produktivt.
Jag tror att det var detta som gjorde det möjligt för Island att slå England i fotboll i kvartsfinalen i EM 2016.
Denna text kan laddas ner som pdf här
https://menvart.se/Filerpdf/2016-bloggar/Blogg1607011.pdf
Referenser
Stern D N (2005): Ögonblickets psykologi. Stockholm: Natur och Kultur.