Vi, jag och Monica Hane, har under hela vårt yrkesverksamma liv, och i våra texter, påpekat att den tankefigur, som dominerar ledning och organiserande, inte stödjer samarbete mellan de underställda medarbetarna. Deras samarbetskompetens tas inte till vara. Administrativa rutiner och ledningsåtgärder inte bara negligerar medarbetarnas kunskaper på detta område. Man lägger till och med väldigt ofta krokben för sunda bidrag från de medverkande aktörerna i samtalen om denna fråga.
Ledningspersoners och specialisters fokus läggs istället på att diskutera diffusa begrepp som exempelvis ”ledarskap”, på olika ”motivationshöjande” koncepts, på implementeringen av uppföljande och dokumenterande rutiner, och på exempelvis New Public Management (NPM) och evidensbasering.
I värsta fall så utfärdas direktiv om arbetssätt och modeller, som är orealistiska och som helt saknar trovärdighet hos medarbetarna. Väldigt lite kraft läggs i hierarkins topp på reflektioner över hur man i verksamheten skulle kunna öka utbytet av tillgängliga resurser och kunskapskapital, genom åtgärder som underlättar för de olika aktörerna att på egen hand handla så att de gemensamt åstadkommer, vad som ur alla parters perspektiv, vore både önskvärt och möjligt.
Vi är inte ensamma om denna ståndpunkt. Denna kritik har varit på tapeten ända sedan införandet av Taylors ”Scientific Management”, som flyttade makten över produktionen från verkstadsgolvet till ledning och specialister. Påpekanden om de nackdelar detta har medfört, både för den enskilde medarbetaren och för produktionens effektivitet, återfinns i ett stort antal texter från alla håll i samhället. Men de har i stort sett negligerats.
Två texter som vi använt oss av, och som vi tycker väl illustrerar denna svårighet, är Galvin Whitakers rapport ”Win-lose and Win-win Interactions and Organisational Responses to Scarcity”, som kan laddas ner från vår hemsida, och Ole Jacob Thomassens doktorsavhandling från 2013 om integritetshot som arbetslivsproblem. Men dessa två texter är bara ett mycket litet urval av alla de många texter och rapporter, som behandlar denna fråga och som finns i vår bokhylla.
Whitaker definierar synergi som en samarbetssituation i vilken personer handlar på ett sätt som inte bara är till fördel för dem själva utan också för systemet som helhet. Samarbetet uppstår inte bara spontant och tillfälligtvis utan görs möjligt genom en klok infrastruktur och personernas inlärda kompetens. Synergin kan då återskapas om och om igen om dessa förutsättningar föreligger. Vi anser att det synergibegrepp, som Whitaker beskriver, är grunden för hur man bör bedöma nytta och ekonomiskt värde av olika institutioner och organisationer i det framväxande tjänsteleveranssamhället.
Man kan också tala om samarbetssituationer med låg synergi, där människors handlingar är ömsesidigt motstående och motverkande och där vissa handlar så att de samtidigt berövar de andra fördelarna med deras insats. Detta händer exempelvis när man sinsemellan, utan hänsyn till resultatet, konkurrerar om resurser och maktpositioner. Därmed devalveras den enskildes kunskapskapital eftersom detta i situationer med låg synergi får mindre värde för det gemensammas bästa.
Thomassen definierar integritetshot som en konsekvens av att individen befinner sig i en samarbetssituation som kännetecknas av låg synergi och där infrastrukturen, samarbetskulturen och andras åtgärder tvingar individen att handla på ett sätt som inte ger denne möjlighet att bidra till synergi. Vederbörande måste då enligt Thomassen ackordera med sin professionella heder – devalvera sitt kunskapskapital – vilket leder till risk för psykisk ohälsa.
Upplevelser av svag synergi och integritetshot får allvarliga konsekvenser för hela samhället. Hos de professionella aktörer, som ser outnyttjade potentialer, ökar misstroendet för ledningen. Hos dem vars förväntningar inte infrias ökar misstroendet mot de professionella aktörerna. Hos medarbetare vars kunskapskapital devalveras ökar sjukskrivningarna och hos de medborgare som skulle behövt de tjänster som är aktuella växer den politiska vanmakten. Jag anser därför att det är oerhört viktigt att vi gemensamt försöker analysera vad det är som gör det så svårt att dra nytta av de kunskaper som finns om samarbetets potential. Att lägga grunden för sådana samtal är syftet med denna text.
Som inspel till ett sådant samtal väljer jag att berätta om vårt arbete tillsammans med Förbundet Svenska Arbetsterapeuter (FSA). Vi har tillsammans med vår uppdragsgivare i FSA sammanställt våra erfarenheter till en vetenskaplig artikel. Det problem, som vi där kortfattat beskriver, är mycket väl genomlyst i en mängd rapporter och texter sedan början av år 2000, både av oss själva och av företrädare för professionen och knyts i rapporten till en etablerad forskningsriktning som kallas abduktion.
Jag utgår alltså i denna blogg från professionen arbetsterapi och det kunskapskapital dess medlemmar förfogar över. Det behöver emellertid påpekas att vårt projekt för FSA bara är ett av många liknande projekt, som vi under åren arbetat med. Många olika trådar från etablerad forskning har lett fram till detta kunskapskapital. Trådarna har utvecklats parallellt och det är svårt att se att någon tråd kommit före den andra.
En tråd handlar om att en patient med en funktionsnedsättning bör ges kunskaper att företa sig något meningsfullt och berikande. En del av insatserna inom arbetsterapi fokuserar därför på arbete och aktivitet – det som har kommit att kallas Aktivitet i det Dagliga Livet (ADL).
En annan tråd går på linjen att det är viktigt att patienten får tillgång till rätt hjälpmedel och den kroppsliga träning man behöver. Insatserna riktas då mot hjälpmedel och bostaden. Ofta anpassar arbetsterapeuten själv de hjälpmedel som patienten har behov av.
En tredje, och också mycket tidig inriktning, menade att rehabilitering och bot hängde samman med individens känsla av att kunna ”ta sig en plats” i den sociala gemenskapen och i samhället. Om individen fick tillgång till denna upplevelse medförde detta att det blev lättare för patienten att i vardagen, och ihop med andra människor, kunna utveckla, nöta in och träna de nya beteenden som man tvingas använda sig av om man drabbats av någon form av funktionsnedsättning.
I vårt projekt tog vi fasta på dessa trådar. Samspelet med omvärlden måste alltså enligt denna ambition bestå av konstruktiva interaktioner mellan arbetsterapeut och patient men också mellan patienten och dennes omvärld. Med interaktion menar jag då att personen handlar, och att handlingen får ett gensvar av andra, som i sin tur ger gensvar hos den förste osv. Om flera är inblandade bildar denna växelverkan ett interaktivt mönster som vi har kallat samhandling. Detta mönster kan observeras både av de deltagande själva och av utomstående observatörer.
Vi människor har förmåga att förstå uppkomsten av sådana mönster på samma sätt som vi ”förstår” ett drama eller en detektivberättelse. Var och en, som observerar och deltar i sådana mönster, tror sig därför veta hur de olika ageranden som olika personer gör hänger ihop och bidrar till varandra. Både som deltagare och observatör kan man då, om man så vill, ta ställning till om det mönster, som man observerar, leder till bra eller dåliga resultat, och om det är konstruktivt eller destruktivt.
De olika personernas uppfattningar skiljer sig naturligtvis åt. En arbetsterapeut ser något annat i mönstret än en patient, en läkare eller en undersköterska. Professionens erfarenheter ger den professionelle aktören, så som arbetsterapeuterna själva uttryckte det, särskilda ”ögon att se med”. Att förstå dessa mönster ingår således i arbetsterapeutens kunskapskapital.
Det speciella med ett interaktivt mönster är att alla inblandade bidrar till skapandet av det. Ingen kan undandra sig ansvaret för sin medverkan i det. Även den som är passiv bidrar till mönstret just genom att vara passiv. Den inverkan, som det interaktiva mönstret har på patienten, är därmed en kunnighet som arbetsterapeuten har, men som andra aktörer inte alltid har.
Det yrkesmässiga problem som då dyker upp, och som vi med lite olika fokuseringar har behandlat i våra projekt för FSA, är att arbetsterapeuten känner sig begränsad av att endast kunna påverka patientens rehabilitering inom ramen för de interaktioner som arbetsterapeuten själv har med patienten. Organisationsstrukturen och karriärsystemet motverkar att detta kunskapskapital kan utvecklas i en bredare samverkan än bara med patienten.
Det kan således, på grund av organiseringsfenomen, vara synnerligen svårt för en enskild aktör att bidra till ett kunskapskapital som skulle kunna förbättra hela det interaktiva mönster som skapas mellan patienten och alla andra aktörer.
I de berättelser vi tog del av kunde arbetsterapeuten i många fall se att det mönster som bildats mellan patient och andra i systemet var direkt skadligt för denne. Man kunde också se att de ansträngningar arbetsterapeuten på egen hand gjorde, fick betydligt mindre effekt än de skulle kunna haft, på grund av förekomsten av svag synergi. Den vanmakt arbetsterapeuten kände på grund av detta, påpekades i nästan alla samtal vi hade om arbetsterapeuters arbetsmiljö. Flera arbetsterapeuter blev ”utbrända” av att ständigt försöka påverka kolleger, chefer och omvärld att agera annorlunda än de vanemässigt gjorde.
Detta gjorde det angeläget att genom projektet försöka komma fram till vad det var för erfarenheter från samarbetet med patienterna som fanns inom den arbetsterapeutiska professionen och som borde spridas till omvärlden. Om en sådan spridning skulle kunna ske skulle denna kunskap kunna medverka till ett bättre rehabiliteringsresultat, ett rikare liv för arbetsterapeuternas patienter och en bättre arbetsmiljö för dem själva.
I våra inledande samtal om källorna till frustrationen rörde sig diskussionen kring två organiseringsalternativ, som skulle kunna medföra en sådan spridning. Det ena var att alla chefer skulle vara arbetsterapeuter. Därmed kunde de olika medlemmarna i arbetslagen ”beordras” att arbeta på ”rätt” sätt. Det andra alternativet var att alla vårdgivare och beslutsfattare – och då alldeles särskilt chefer och läkare – skulle utbildas tillräckligt mycket i arbetsterapi för att inse på vilket sätt alla kunde bidra bättre i rehabiliteringsprocessen.
Bägge lösningarna hade prövats. I några få fall lyckades man, men i de allra flesta fall misslyckades man, eftersom båda ambitionerna visade sig vara alltför arbetskrävande och orealistiska. Ett skäl till misslyckandet var att generella och allmängiltiga riktlinjer inte kunde fastställas. Varje rehabiliteringstillfälle skilde sig från varje annat. Varje patient måste av naturliga skäl, om denne skall kunna ta sig en plats, behandlas som ett unikt fall. Det fanns inga möjligheter att med tillgängliga konventionella vetenskapliga metoder ”evidensbasera” en viss behandling, som genom detta skulle kunna spridas till, och utföras av andra än arbetsterapeuter.
Man måste då tillämpa ett tredje alternativ, nämligen att man som arbetsterapeut vid varje enskilt vårdtillfälle tog upp en diskussion med och om patienten med alla dem som just då ingick i patientens nätverk. Då måste man emellertid – på den korta tid som stod tillbuds för samtal – kunna göra arbetsterapins specifika erfarenheter av en interaktiva processen explicita och trovärdiga för just i det fall det handlade om.
Det visade sig då att man, dels måste kunna formulera och artikulera sin kunskap på djupare sätt än vad som tidigare behövts inom professionen, men dels också att man tillräckligt väl måste förstå sig på och respektera de andras professionella ansats, för att tillsammans med dem skapa den integrativa förståelse som inkluderar alla berördas utgångspunkter och ambitioner. Ville man komma till rätta med denna fråga måste man alltså inom arbetsterapin hantera ett helt nytt kunskapsgenererings- och kompetensutvecklingsproblem.
Det finns ett arbetssätt för hur detta skulle kunna låta sig göras som kallas abduktion och som vår nyutkomna artikel ”Using the abductive approach to bridge communication gaps” handlar om. I och genom arbetssättet abduktion kunde vi lyfta fram och beskriva den kunskap som behövde ligga till grund för den interna dialogen kring patienten i varje unikt fall.
Ju fler sådana samtal som därefter kunde genomföras kring olika rehabiliteringsfall desto mer skulle det då kunna utvecklas en med andra aktörer gemensam förståelse för vilken generell infrastruktur och utbildning som bör etableras för att säkerställa synergi.
Därmed skulle och på sikt en bättre infrastruktur kunna skapas. Det skulle då bli möjligt för arbetsterapeuter att på sikt få gehör för allt fler åtgärder och arbetsformer som skulle gynna patientens rehabilitering och livskvalitet. Därmed skulle problemet i princip vara löst. Så har det emellertid inte blivit.
Så som utbildningar och verksamheter numera är organiserade, och med det tryck som läggs på evidensbasering, uppfattades ovanstående alternativ, trots den kunskap vi tog fram och den erfarenhet vi visade på, orealistiskt, komplicerat och alltför arbetsamt. Kunskaps-, kompetensutveckling och organisering bygger dessutom fortfarande på specialisering där varje profession och yrkesgrupp strävar efter att få ”maximal” status och belöning just för sina insatser.
I ett sådant arbetsliv gäller det att visa hur de egna insatserna betyder något. Det skapas därför en kultur med svag synergi där intresset för samarbetskunskap är lågt. Det kan till och med uppfattas kränkande om man ”lägger sig i” och har synpunkter på andras agerande.
Organisering och ledning är dessutom sällan ordnad så att det, under det löpande arbetet, kan läggas tillräckligt med tid, vare sig på att utforska samarbetskunskaper eller att samtala med varandra om dem. Organiserandet bygger istället på en modell där det förväntas att vissa personer bestämmer över andra, att varje aktör inordnar sig under ett formellt fastställt regel- och uppföljningssystem eller handlar i enlighet med en rutin. De administrativa tankefigurerna skapar därmed övermäktiga svårigheter att forma ett adekvat samarbete.
Min avsikt med denna blogg är att visa att det finns en outnyttjad samarbetspotential i det kunskapskapital som växt fram hos professioner. Vi skulle kunna komma till rätta med otillräckliga resurser, misstro mot dagens institutioner och problemen med frustration bland de professionella aktörerna om vi gemensamt kunde bryta det vanemässiga sättet att leda och organisera våra verksamheter, och samhällets sätt att utnyttja forskningsresultat.
Hur skulle du i din verksamhet eller i dina sociala kontexter beskriva beroendet av den hierarkiska tanken och tendensen att dela upp verksamheter i ”ansvarsområden” istället för att finna vägar att skapa en kunskapsintegration?
Hur skulle ett samtal om dessa frågor kunna startas.
När du som privatperson skall få något uträttat är det ofta svårt att hitta någon ansvarig när ekonomi och ansvar är uppdelat. Hur skulle man behöva gå tillväga för att vid sådana tillfällen hävda behovet av kunskapsintegration?
Denna text kan laddas ner som pdf här
Referenser
Hane M, Wennberg B-Å (2002): Samtal med arbetsterapeuter om arbetsmiljöns brister, risker och glädjeämnen. Stockholm: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
Lindström I-B, Hane M, Wennberg B-Å (2010): Det interdisciplinära samarbetets svårigheter och möjligheter. Sju exempel på vårdsituationer där samarbetet mellan vårdbiträden, undersköterskor och arbetsterapeuter kan innebära frustration. Degerfors: Samarbetsdynamik AB
https://naetverkssamhaellet.se/Filerpdf/Andrarapporter/APTtxt7w.pdf
Lindström I-B, Hane M, Wennberg BÅ (2014): Using the abductive approach to bridge communication gaps. WFOT Bulletin, Vol 70, Nov 2014, sid 47- 53.
Lindström I-B, Wennberg B-Å, Hane M (2013): Individuationsprocessen som utgångspunkt för vårdutveckling i enlighet med arbetsterapins paradigm. Degerfors: Samarbetsdynamik AB.
https://naetverkssamhaellet.se/Filerpdf/Bloggar/Bloggar2013/Klyftanny17.pdf
Thomassen O J (2013): Integritet som arbeidlivsfenomen. Det medisinske fakultet, Universitetet i Oslo. 2013.
Whitaker G (1995): Win-lose and Win-Win interactions and Organizational Responses to Scarcity. Abonnemangsrapport 50. Degerfors: Samarbetsdynamik AB.
https://naetverkssamhaellet.se/Filerpdf/Kabnrapporter/50win_win_and_win_lose.pdf