En forskare, Kurt Lewin, och hans stab av medarbetare, upptäckte av en händelse i en aktivitet som arrangerades av Connecticut Interracial Commission 1947 hur tillblivningsrationaliteten i ett interaktivt system kunde synliggöras och ligga till grund för samtal.
I den aktivitet som arrangerades av Lewin uppstod en kommunikativ form genom vilken skeendet i aktiviteten kunde begripliggöras både för forskarna och för deltagarna själva. Mötesformen kombinerade således både utforskande, lärande och utveckling av det aktuella interaktiva systemet.
Denna kommunikativa form väckte stort engagemang och entusiasm hos deltagarna och Lewin. Den löste upp och gjorde komplexiteten begriplig. Det visade sig emellertid att både den kommunikativa form och det språkbruk som skapades under aktiviteten var så nytt och ovant för de flesta att de inte omedelbart kunde reproduceras i faktiska samverkanssituationer.
Kurt Lewin dog kort därpå och kunde inte själv fullfölja sin upptäckt. Men betydelsen av den erfarenhet man gjort stod klart för alla i staben. Några intressenter och de i forskarstaben som deltagit tillsammans med Kurt Lewin skapade därför 1948 institutionen National Training Laboratories (NTL).
Denna såg som sin uppgift att fortsätta att arrangera liknande aktiviteter som den som var själva ursprunget till upptäckten. Dessa aktiviteter kom att kallas T-grupper, där T stod för Training. De spreds och genomfördes över hela världen. De flesta av den tidens kända psykologer och socialpsykologer besökte NTL:s olika seminarier och forskningsaktiviteter.
Tankarna och erfarenheterna från dessa aktiviteter låg bland annat till grund för det som i Norge och Sverige kallades självstyrande grupper. T-gruppsliknande utbildningar genomfördes också frekvent och kallades helt enkelt gruppdynamisk träning. Inom Försvarsmakten fick de namnet Utveckling Grupp och Ledarskap (UGL).
En viktig egenskap hos denna nya kommunikativa form var att begripliggörandet inte bara var en fråga för forskarna eller handledarna utan sågs som en för alla deltagare gemensam process som byggde på deras kommunikation med varandra. Den kommunikativa formen gav varje deltagare möjlighet att var för sig ta ställning till vad som hände. Man lärde sig det man var beredd att lära sig och deltog i att beskriva vad som hände så bra man kunde.
Man frigjorde sig då från nödvändigheten att man kom till samma uppfattning. Detta behövdes inte eftersom syftet var att varje deltagare själv bättre skulle förstå det för tillfället aktuella skeendet för att därigenom bättre kunna bidra till den aktuella verksamhetens utveckling.
Aktivitetsformen medförde att uppfattningarna trots tolknings- och åsiktsskillnader byggde på en gemensam empirisk bas – den interaktiva process man medverkat i. Att man hade en sådan gemensam empirisk bas var en förutsättning för att var och en skulle kunna komma fram till en ökad förståelse för agerandet i de situationer som uppstod och därmed också för att samtala om systemets tillblivelserationalitet. Detta upplevdes av deltagarna som ”personlig utveckling”. Därför har kurserna fortsatt popularitet.
Vi har emellertid varit mera intresserade av hur erfarenheterna kan användas och omsättas i de samverkansaktiviteter som präglar arbetsliv och samhälle. Det har då visat sig att samma kommunikationsformer ofta tillämpats i de framgångsrika verksamheter vi studerat men att dessa vanligen varit svåra att beskriva och förmedla till omvärlden då de utgått från ett annat paradigm än det traditionella. Framgången har därför ofta missförståtts och tolkats i traditionella termer.
Denna text kan laddas ner som pdf här: