Mycket skulle behöva förändras i vårt samhälle. Många förbättringsprojekt visar sig resultatlösa. De verkar till och med kunna leda till motsatsen till det man avsett trots att man följt de mest kända och etablerade koncept som man har kunnat finna, och anlitat de bästa konsulter och experter som funnits. I stället för att skapa entusiasm så skapar insatsen passi-vitet och hopplöshet.
Reaktionen beror, så som vi förstått det, på att man upplever sig inte komma till tals, inte komma till sin rätt och inte kunna, eller få, bidra till att komma till rätta med allvarliga problem i arbetsliv och samhälle. De försök man gör leder ingenstans. De blir meningslösa och utmattande.
Ett skäl till oförståelsen för sådana initiativ är att omvärlden tränats att bygga sina resonemang på det vi kallar olämpliga grundantaganden om människan, hennes natur och hennes behov. När människors försök till förändring inte lyckas blir frustration och våldsamheter en naturlig följd. Därför måste det initieras samtal och genereras mer kunskaper om frustrationen och dess orsaker.
I nedanstående pdf ger Jan Andersson sina synpunkter på denna fråga utifrån sina erfarenheter som hundtränare.