De flesta människor har ett starkt engagemang i vad de gör, en önskan att själv kunna påverka sitt liv och vill att det man gör skall ge ett bra resultat. Det är självklart för de flesta att ta ansvar för andra och ställa upp när det behövs.
Tidigare – för hundra år sedan – var detta behov som man inte förväntade sig skulle bli uppfyllda inom ramen för arbetslivet. De tillhörde fritiden, vännerna, familjen och släkten. I arbetslivet inriktade man sig på den rent manuella insatsen och individen blev uppskattad och belönad för denna.
Arbetsgivaren ”ägde” verksamheten och de personer som arbetade i den. Arbetslivet skapade därför en särskild dimension i en människas liv i vilken man hade begränsat inflytande. I detta liv förväntades en anställd ställa upp på och vara lojal med arbetsgivarens ambitioner och krav på hur arbetet skulle utföras. Detta gällde såväl höga chefer som arbetare.
På senare år har denna uppdelning mellan arbete och fritid förändrats. Utvecklingen i både samhället och arbetslivet gör det nu angeläget att alltmer ta vara på varje enskild individs fulla kapacitet i det samspel människor emellan som denne är delaktig i. Samhällsförändringarna har förändrat människors självmedvetande och ökat deras krav på att få utlopp för sin professionella sida både i samhällsliv och arbetsliv.
I det gamla arbetslivet kunde man bli ”överansträngd” av att få för mycket att göra. Detta kunde motverkas genom att minska arbetsmängden och de kroppsliga symptomen kunde mildras genom att ordinera vila, avskildhet och begränsa kontakterna med omvärlden. Man kan bli överansträngd också i det nya arbetslivet men i detta kan uppkomma en helt annan reaktion som till synes har samma symptom – nämligen frustration och utmattning. Denna slår till när individens professionella och relationella ambitioner inte får utlopp. Man upplever sig förgäves stångas med en oförstående omvärld. Detta förändrar både insatser och behandling.
Läs mer om hur kunskapen om detta förändrats över tiden i nedanstående pdf